Utvecklingssamtal

var vi på igår, både för Lejon 2 och Vattuflickan. Lejon2 går framåt, men har mycket kvar ännu. Men att det rör sig i rätt riktning är huvudsaken. Och den lilla gumman, började gråta så fort hon fick se mig....Nya dumheter i skolan, trots att personalen pratat med de inblandade.

Mycket av utvecklingssamtalet handlade för hennes del om det här. Hon behöver bygga upp sitt självförtroende och våga säga till. Gå ifrån när det bara blir trams och leta upp nya kompisar. De här två andra är det nog bättre att undvika, men själv säger hon att nu har hon inga kompisar längre. På morgonen var det gråt när hon skulle åka till skolan. Fy, så här ska vi inte ha det! Har pratat med den ena tjejens mamma och hon lovade prata med sin dotter för hon insåg att det var viktigt. Men vad hände med min glada pigga dotter och hur länge har det egentligen pågått? Och hur har jag kunnat missa det innan? Visst har hon varit på ett jävligt humör hemma, men inbillade mig att det hörde utvecklingen till.

Sanningen är väl snarare, att här vågar hon ta ut all sin ledsenhet och otrygghet. Nej, hon måste bli tuffare och kunna sätta gränser och inte ta till sig hot om uteslutning ur gemenskapen. För vad är det för sorts gemenskap?