Hur berättar man för barnen?
Ja, jag har gjort det men hur resultat blev är jag ytterst osäker på...lejon1 har varit mer ilsk och totalt oempatisk...Har muckat gräl med mig, så fort tillfället givits eller inte..
De andra tre berättade jag gör idag- lejon 2+ vattuflickan började gråta och ställa frågor, den lilla oxen ställde bara frågor som jag försökte besvara så gott jag klarade av. De tre har ritat teckningar av mormor i himmeln, som en ängel...Klarar hon av det? Kan inte nån skicka mig en präst?? Jag vet verkligen inte hur jag ska bemöta det här...
De andra tre berättade jag gör idag- lejon 2+ vattuflickan började gråta och ställa frågor, den lilla oxen ställde bara frågor som jag försökte besvara så gott jag klarade av. De tre har ritat teckningar av mormor i himmeln, som en ängel...Klarar hon av det? Kan inte nån skicka mig en präst?? Jag vet verkligen inte hur jag ska bemöta det här...
posted by Bambi at 10:24 em
11 Comments:
Jag tror du gjorde rätt i att berätta och jag tror att man ska vara så ärlig som möjligt mot barnen. Och de verkar bearbeta det med teckningar.
Visst kan man ringa en jourhavande medmänniska eller en präst för att fråga om råd?
Många kramar härifrån.
Håller med mmy, barn brukar ändå känna av sånt där och blir nog bara mer orolig av att inte få veta vad som händer.
Du kan ringa din församling, och om du inte är medlem i någon kyrka är det nog bara att ringa närmaste församling. De brukar inte säga nej om man inte är med i kyrkan.
*kramar om*
Kramar till dig, du gör rätt. Ring jourhavande präst, står i telefonkatalogen. eller på nätet.
Monica: Tack, för kram!!Ja, det är viktigt att de vet annars blir det ju en fullständig chock för dem. Och samtidigt får de förståelse (kanske) för varför jag är ledsen. Bra idé jourhavande präst tänkte jag inte på. Tack!
Vonkis: Tack för kram! Ja, tror också det! Jodå, jag är med i kyrkan, även om jag inte sliter ner trösklarna där :-)) fast jag har rysligt svårt för den ena prästen, han är mer affärsman än präst ( i mina ögon då) Dessutom verkar han så rysligt kylig- fast det finns ju en kvinnlig också, när jag tänker efter. Tack för tipset, min hjärna är inte med med längre! Iom att mamma vill ha en begravning är det viktigt att förbereda barnen och få tips på hur man gör bäst!
Anne-Maj: Tack för kramar o bekräftelse, det behöver jag nu! Och tack för tips!
Hoppas att Ni ursäktar mig, att jag inte är så bra på att kommentera hos Er just nu- men jag är på uppåtgående känner jag idag. Så snart har Ni mig där igen! Kram på Er!!
Barn är världsbäst på att hantera sorg. Mycket bättre än vuxna. Så låt dem sörja - de gör det på ett naturligt sätt. Sorg är inte farligt utan behövligt - faran blir snarare när den inte får utlopp alls. Ilska är också sorg, besvikelse och svek är vad hon som du tycker är "oempatisk" känner. Hon/han är antagligen ännu mer empatisk än de andra - men känner kanske att han/hon måste vara "stor" och inte gråta. Sen är det också ett svek för honom/henne från mormors sida - det känner alla i sorgen: att man blir arg på den som dött. Och det får man vara. Det är ingen som skadas av det - för ilskan handlar om kärlek.
Var inte rädd för deras bilder - barn har en konkret syn på saker. Men den skrämmer dem inte. Och deras tanke är oftast att den som dött faktiskt finns kvar men i himlen eller inom en eller så: de är mest ledsna för att inte kunna träffa henne eller honom.
Det finns massor med bra böcker att använda - både för att förstå hur barn sörjer men också att läsa tillsammans med barnen. En av de bästa är "Sommarängen" av Eyvind Skeie - visserligen är den i en kristen kontext men den fungerar för såväl barn som vuxna. Själv har jag använt den när unga har dött.
Sen kan du som tidigare sagt ringa din församling. Samtidigt så behöver du mest känna din egen magkänsla hru du ska bemöta.
När det gäller begravning så går det att ha barn med. Själv såg jag alltid till att barnen och deras föräldrar kom tidigare, så gick vi in i kyrkan eller kapellet och tittade innan själva gudstjänsten. Jag berättade lite vad det var som skulle hända och att det är ok att gråta och vara ledsen etc. och sen fick de fråga om allt som de funderade över, vilket kunde innebära att jag fick berätta om varför rosor har olika färger, varför man ligger i en kista när man ändå är i himlen osv. Så istället för att förvägra barnen att ta avsked - kräv att prästen tar sitt ansvar och hjälper barnen att få en positiv upplevelse (låter märkligt men begravningar är ofta en sorts positiv upplevelse - ett steg på vägen i sorgen).
Men nu har du fått din präst, även om jag numera inte jobbar som det :)
Sköt om er och var inte rädd. Barn är alltid mycket bättre på sånt här med känslor än vi vuxna. Det är vi som ska vara oroliga för oss själva och lära oss av hur barn reagerar.
Isabelle, min systerdotter på då lite drygt ett år, var med på farmors begravning i somras och det var verklgien härligt. Mitt i en av mina solosånger började hon att dansa på bänken och en liten stund senare stämde hon in i sången också. Verklgien helt underbart.
Vi fick inte vara med när vår gammelmormor begravdes och det blev rätt konstigt för oss. Vi barn fick inget riktigt avslut. Jag trodde länge att gammelmormor inte alls var död...
Tänk inte på att kommentera hos oss bloggare. Vi förstår ju att du har fullt upp med annat.
Kra på er allihop!
Deep'Ed- hittar inte rätt på tangentbordet just nu.. så det blir inte helt rätt- förlåt för det!
Vet du, jag tänkte just på dig, men vågade inte fråga dig.. m a o det finns en Gud iom att du hittade det här....!! Just vad jag önskade mig! Tack!!
Ja, nu grinar jag rejält! Men du ger mig tröst och den kan jag förmedla till mina barn- hoppas jag... Lejon 1 är en kille på 12 som är i full fart in i tonåren...
Tack så mycket för boktips, ska omedelbart införskaffas! Dina kloka ord gör att jag önskar att du skulle vara den som var präst på mammas begravning!!!
Själv är jag livrädd...Har varit lyckligt förskonad- mor o farföräldrar dog när de var jättegamla så det var mer naturligt...
Kan man verkligen som förälder visa att man är jätte ledsen, utan att barna far illa? Mitt "normala" beteende är att inte visa det..för jag vill inte göra dem ledsna.
Nu ska jag inte prata skit om min döende mor, men hon berättade ALLT för mig... Ganska obra! Därför försöker jag att inte göra om samma sak... Och iom det är jag ganska vilsen i livet just nu- försöker hitta en balans, men fasiken det är inte lätt!
Tack, du var just den prästen jag behövde- utövande eller icke!
KRAM!!! Och tack, som i stort, stort tack!
Vonkis: Ja, innser helt klart att de måste vara med- tänker just på som du beskriver att du inte trodde gammelmormor var död.. De har ju också rätt att ta avsked. Kanske är min egen rädsla som styr... Tack för att du berättade, kram på dig!
Jag tycker att du gjorde rätt som berättade för barnen även om det är jobbigt, tror att det är lättare för alla än att låtsas som om allt är som vanligt. Man är förberedd på ett annat sätt när de väl är borta.
Tänker på dig!
Kram
Blogoholic: Är din semester slut nu? *ler* Länge sen jag såg dig. Tack ska du ha, kram på dig med!
Tvärtom - den börjar på fredag!
jag har fått friår och ska ligga och lata mig ända tills den 30/11 tvåtusensjuuuuuu. Ny blogg påbörjad "freedombloggen" ;-)
Ska försöka uppdatera den dagligen!
Hälsn Blogoholic som glömt lösenordet...
Skicka en kommentar
<< Home