Olustigt...
När jag ringer min pappa och allt han pratar om är hans ohälsa (nä, han är inte 90..) samt mina syskon och totalt glömmer bort de 4 barnbarn han har! Som i mina barn!
Varav 2 har bytt skola... Efter han gått igenom mina syskon och deras problem, avslutar vi med att han hälsar till alla andra... Jaha? Men hallå, undrar du inte hur dina barnbarn har det?
Jag blir så tokigt besviken! Livet är så kort! Men inser han inte det?! Nu är mamma död, "Vädurens" pappa dog innan jag träffade honom, svärmor är sjuk och orkar inte mycket och div andra släktningar är såå frånvarande.
Ok, jag kanske önskar mig nåt som inte finns- men liite närvarande familjemedlemmar det skulle jag vilja ha! Visst kan jag försöka komplettera med kompisar men det är inte samma sak. Vilken bild kommer mina ungar att ha? *ryser*
Men det är nog bäst att jag inser mina drömmar kommer inte igenom! Jag trodde när vi fick barn att både mor/farföräldrar skulle reparera det de inte lyckades med som föräldrar. Japp, jag köpte myten om att barnbarn är livets efterrätt.... Idiot är jag!! Och en ledsen sån också....
Ska jag verkligen behöva annonsera efter "extra mor/farföräldrar"? Ja, det ser ut så! Och vem vill ha oss??
Varav 2 har bytt skola... Efter han gått igenom mina syskon och deras problem, avslutar vi med att han hälsar till alla andra... Jaha? Men hallå, undrar du inte hur dina barnbarn har det?
Jag blir så tokigt besviken! Livet är så kort! Men inser han inte det?! Nu är mamma död, "Vädurens" pappa dog innan jag träffade honom, svärmor är sjuk och orkar inte mycket och div andra släktningar är såå frånvarande.
Ok, jag kanske önskar mig nåt som inte finns- men liite närvarande familjemedlemmar det skulle jag vilja ha! Visst kan jag försöka komplettera med kompisar men det är inte samma sak. Vilken bild kommer mina ungar att ha? *ryser*
Men det är nog bäst att jag inser mina drömmar kommer inte igenom! Jag trodde när vi fick barn att både mor/farföräldrar skulle reparera det de inte lyckades med som föräldrar. Japp, jag köpte myten om att barnbarn är livets efterrätt.... Idiot är jag!! Och en ledsen sån också....
Ska jag verkligen behöva annonsera efter "extra mor/farföräldrar"? Ja, det ser ut så! Och vem vill ha oss??
posted by Bambi at 9:28 em
8 Comments:
Kära söta Bambi, den där perfekta familjen som du sliter så för att få, den finns inte. Man kan bara göra sitt bästa, och ibland räcker det inte till. Det bästa man kan göra är att acceptera sina föräldrar, med deras fel och brister, man kan ändå aldrig förvänta sej att dom plötsligt ska ändra personlighet.
En annan sak, så länge som du på ett eller annat sätt framhåller din familj som nåt ingen vill ha (jo, det gör du här!), så får du nog svårt att hitta några som vill ställa upp. Koncentrera dej på det som är bra istället för att bara se det negativa.
Maggisen: Oftast accepterar jag läget som det är, men ibland blir jag ledsen, när det är så tydligt ointresse och då blir jag negativ.
Mina barn skulle jag inte välja bort för någonting, de är det bästa som finns.
Tycker absolut inte att du är någon idiot som önskar dig "allt" det där. Jag har ju skrivit om min farmor tidigare, du vet, tanten som bara tänkte på sig själv och som jag faktiskt inte sörjde när hon gick bort för ett år sedan. Det gör ont när familjen inte finns där och man tänker att "Nä, nu var det sista chansen", men så verkar de ha ändrat sig och man griper ju efter minsta lilla halmstrå. För det är ju Familjen det handlar om. Tyvärr är det nog så att din pappa inte kommer att ändra sig och hur jobbigt det än är så är det bara att acceptera. Slösa inte bort mer energi på honom. Och faktiskt är hag av den åsikten att varken du eller dina barn behöver tycka om honom "bara" för att han är er pappa/morfar. Man kan inte bestämma vilka som är ens släktingar men man kan absolut bestämma vilka man tycker om och inte.
Ta hand om dig. Jag har tänkt mycket på dig fast jag inte hört av mig på länge länge.
Vonkis: Vad klokt du skriver! Jag lider av storasyster syndromet :-)) även om jag vet att det du skriver är helt rätt...
Mitt samvete gör att jag ringer och hans krystade " men är det DU"..haha- men visst ringer jag aldrig...
Har tänkt på dig oxå, bara så du vet! Är usel på att både lägga kommentar och skriva i bloggen! Kram!
Mina föräldrar var ett stort stöd så länge de levde. Men nu när jag är äldre och våra barn också så har jag faktiskt "adopterat" vänner och byggt upp ett nätverk runt oss som jag så väl behöver och det är inte mina syskon. De finns ändå så långt bort geografiskt. Jag skulle inte klara mig utan min "närmaste-vän-familj".
Jag har insett att man inte behöver vara släkt med varandra för att få den här närheten.
Londongirl: Vad klok du är! Fast det har jag ju fattat tidigare också! *ler*
Mitt stora problem är att jag har så svårt att be om hjälp...Vill vara så duktig och "kan själv"
Lite nyfiken blir jag på hur du lyckades bygga upp ditt nätverk kring din familj, med vänner, utan att det blev fel. Om du har lust/tid mm hittar du mig på bambi61@gmail.com
Då kan vi vara usla på att skriva i bloggar tillsammans just nu :-) Jag får några syck ibland, oftast på helgerna men sedan kommer veckan åter och det bara dör ut...
Skicka en kommentar
<< Home